Svar:
Du har helt rätt i din förmodan: det är ganska säkert satelliter. Stora satelliter i låg bana syns ganska väl med blotta ögat. De rör sig relativt snabbt över himlen - man kan se dem under högst 3-5 minuter. Flygplan som flyger högt kan se nästan likadant ut, men man kan i allmänhet se flygplanens röda och gröna blinkande positionsljus.
/Peter Ekström 1997-11-19

Svar:
Det är mycket svåra frågor du ställer Anna! Jag skall försöka svara så gott det går. Först: Vad menar vi med istid? Det är när en stor del av t.ex. norra Europa, Asien och Nordamerika är täckt av inlandsis.

Figuren nedan från Wikimedia Commons
visar ändring i jordens temperatur (blå kurva), halten CO₂ (grön kurva) och mängd damm (röd kurva). Under de senaste 400000 åren har vi alltså haft 4 perioder när klimatet varit 10 grader kallare än vad temperaturen är nu. Dessa kalla perioder kallas istider och kontinenterna har alltså delvis varit täckta av ett istäcke på flera km:s tjocklek.

Man ser att temperaturen och halten CO₂ följer varandra mycket nära. Anledningen är att kallt vatten kan lösa mer CO₂ än varmt vatten. Alltså: Kallt klimat - mer koldioxid i haven och mindre i atmosfären. Vid varmt klimat är det tvärtom.

Observera orsak och verkan här. Det är inte den högre halten av CO₂ som är orsak till att det är varmare nu än under istiden. CO₂ är visserligen en s.k. växhusgas - se nedan - men en fördubbling av nuvarande halt skulle bara ändra jordens medeltemperatur med en grad och skillnaden i temperatur mellan istid och icke-istid är c:a 10 grader. Det är alltså temperaturändringen som orsakar förändringen i CO₂-halt, inte tvärt om!

Resonemanget i ett dokument från Columbia University (numera försvunnet) är alltså helt felaktigt:

Past relationships between atmospheric CO₂ and surface temperature

We can learn about earth climate sensitivity to past variations in atmospheric CO₂ by drilling into ice sheets. Ice sheets record past concentrations of atmospheric CO₂ by trapping bubbles of ancient air as the ice sheet forms. The figure below shows the relationship between CO₂ in the atmosphere and surface temperatures over Antarctica spanning the last 150,000 years.

As you can see, there is a very close relationship between surface temperatures and atmsopheric CO₂ levels. Note, however, the present mismatch between the current high levels of CO₂ (around 365 ppm) and the relatively unchanged surface temperatures. If past history is a guide to the future, the data in this plot suggest we are due for very significant global warming.

Figuren man refererar till är i princip nedanstående. Man har, som synes, problem att förklara nuvarande temperatur med en CO₂ halt av över 370 ppm. Förklaringen ges ovan: det är temperaturändringen som orsakar ändringen i CO₂ halt, inte tvärt om!

Nu till dina frågor.

1) Ganska säkert, men vi vet inte exakt när. De senaste 4 istiderna visas på figuren nedan. Man ser att de återkommer med stor regelbundenhet med en period på c:a 110-120 tusen år. Interglacialperioderna (varma perioder mellan istiderna) är emellertid ganska korta, så om c:a 10000 år blir det nog en ny istid om det inte händer något annat innan dess.

2) Man tror att istiderna beror på att jordens bana påverkas av jätteplaneterna Jupiter och Saturnus. Det är flera aspekter på jordens rörelse som påverkas, men viktigast är antagligen att excentriciteten (avlångheten) hos jordbanan ändras periodiskt (se Milankovitch cykler). Medelavståndet till solen ändras inte, men enligt Keplers andra lag (se Keplers lagar) kommer jorden att tillbringa längre tid på stort avstånd från solen eftersom banrörelsen är långsammare där. En excentrisk bana ger alltså lägre temperatur, en cirkulär högre temperatur. Påverkan av övriga variationer beskrivs i fråga [14214].

3,4) Jordens temperatur beror på balansen mellan instrålning (ljus från solen) och utstrålning (värmestrålning från jorden), se strålning, in-/ut-. Solens utstrålning är mycket stabil - åtminstone på tidsskalor på några 100 miljoner år. Instrålningen till jorden kan alltså endast ändras genom ändringar i jordens rörelse (se ovan) eller att jordens reflektionsförmåga (sk albedo) ändras. En del av det inkommande ljuset reflekteras direkt och försvinner ut i rymden. Ökning i albedo kan t.ex. åstadkommas av mer moln eller mer is/snö. Moln och is/snö är ju vitt, dvs har hög reflektionsförmåga. De orsakar därmed minskning i nettoinstrålningen och därmed en sänkning i temperaturen.

Om golfströmmen skulle upphöra, så får vi säkert åtminstone
en liten istid. Det kan vara så att det bara är slumpen som orsakar istider:
man kan tänka sig att även förekomsten av inlandsis över norra Europa kan vara ett stabilt system även utan en ändring i instrålningen.

Även om instrålningen är konstant kan man ändra balansen genom förhindra utstrålningen. Vissa gaser, t.ex. vattenånga och koldioxid absorberar värmestrålningen från jorden och hindrar den därmed att försvinna ut i rymden. Detta medför en uppvärmning av jorden, se växthuseffekten.

5) Ingen - inte ens Polman - vet.

6) Inte med nuvarande teknik. Om vi slutar förstöra ozonlagret, så kommer det med tiden att reparera sig själv.

Se vidare Ice_age.

/Peter E 1999-06-27

Svar:
Därför att månen (och solen) som genom sin attraktion orsakar tidvattnet befinner sig nära ekvatorns plan. Båda havkloten påverkas alltså på samma sätt: vattenytan närmast månen höjs.
/Peter Ekström 1998-11-09

Svar:
Man tränar framförallt på två sätt: i simbassänger med grodmansutrustningoch för korta övningar i flygplan som flyger såatt man får tyngdlöshet under mindre än en minut. Träning under vattenytanär mycket viktig, eftersom man får träna att arbeta utan ordentligt fotfäste.
/Peter Ekström 1998-11-09

Svar:
1. Från ett moln av gas och stoft som omger solsystemet. Detta "blev över" när solsystemet bildades.

2. Om banan inte störs av någon planet (framför allt Jupiter), så färdas dom tillbaka till molnet dom kom ifrån. Dom kommer oftast tillbaka, men det tar tusentals år.

3. Framför allt på banan, som är typisk för varje komet.

4. Bland annat från kometer som "gått sönder".

5. Om de inte störtar på någon planet eller på solen, så fortsätter de i en bana kring solen.
/Peter Ekström 1998-11-09

Svar:
I princip ja, men det är mycket osannolikt. Det finns inget sådant tillfälle beräknat. Planeterna påverkar hela tiden varandras banor, men inte så mycket. De skulle inte påverkas särskilt mycket även om de radade upp sig. Solen är så mycket tyngre än alla planeterna att det är den som är dominerande. Om en annan stjärna däremot kom in i solsystemet, så skulle det ställa till mycket oreda. Men det är också väldigt osannolikt, så det är ingenting vi skall oroa oss för.
/Peter Ekström 1998-11-09

Svar:

1. Ja, eftersom svansen orsakas av solen genom att
   materialet i kometen (is, kolsyreis, mm) värms upp och
   förångas. Gaserna stöts sedan ut av strålningstrycket och bildar en svans riktad bort från solen.
   
2. Om en komet kommer nära Jupiter, så kommer banan att
   ändras genom Jupiters tyngkraft. Kometens omlopptid
   kan både öka och minska.
   
3. "För alltid" är kanske lite mycket sagt, men om
   banan är mycket långsträckt, så blir dom borta väldigt länge.
   
4. Tillbaka till Oorts moln utanför planetsystemet, där dom kom från.

/Peter Ekström 1997-12-02

Svar:
Det beror på att jorden roterar. Vi som står på jorden upplever inte denna rotation utan tycker att det är solen som går upp och ner.

Fundera Tag en jordglob och rikta en lampa mot den. Snurra på jordgloben. Tänk Dig nu att Du följer med jordgloben i rörelsen. Hur ser Du lampan?

Kan Du fundera ut åt vilket håll jorden snurrar? Ledning: I vilket väderstreck går solen upp och var går den ned?
/GO  1998-11-09

Svar:
Intressantare än en härledning är att förstå vad formeln innebär.

Varför blir det spår på filmen? Jo därför att jorden roterar.

Fundera Vilken ger längst spår, polstjärnan eller en stjärna
nära horisonten?

Formeln innebär att att spåret blir längre om objektivet har lång brännvidd,
kameran är öppen länge samt stjärnan är nära horisonten

Lycka till med fotograferingen av stjärnspår!
/GO 2000-03-23

Svar:
På sätt och vis båda påståendena korrekta! Gravitationen är vad gäller styrkan den svagaste kraften. På stora avstånd är den emellertid den starkaste. Det beror på att två av de starkare krafterna (den starka färgkraften och den svaga) har mycket kort räckvidd (ungefär storleken av en proton eller en neutron) eftersom förmedlingspartiklarna har vilomassor som är större än noll.

Då återstår bara gravitation och elektromagnetisk växelverkan. Den senare verkar ju mellan objekt med olika laddning. Eftersom kraften är ganska stark, så strävar ett laddat föremål att samla in laddningar av motsatt laddning. Detta betyder att de flesta föremål i Universum (t.ex. stjärnor, planeter) är oladdade, och de påverkas inte av elektromagnetiska krafter.

Återstår allstå bara gravitationen, som är den dominerande kraften vad gäller Universum. Det beror alltså dels på att gravitationen har oändlig räckvidd (avtar som 1/r²) och dels på att den bara har en 'laddning', objekten kan alltså inte göra sig 'neutrala' för gravitationen genom att samla in motsatt 'laddning'.

Den yttersta manifestationen för gravitationens styrka är svarta hål. I dessa har så mycket massa samlats inom ett litet område, att materian krossas till en punkt. Man har numera, bland annat med hjälp av Hubble-teleskopet, mycket bra indirekta bevis på att svarta hål verkligen existerar. Vill du veta mer om svarta hål leta i frågelådans databas!
/Peter Ekström 2002-10-15